Trumman som visste vad hon ville. Hon kom till mig genom Henrik. Han byggde den och våra vägar korsades. Jag drogs till den magnetiskt. Jag visste ögonblickligen att jag var hennes mer än hon var min. Såg henne i en påse bland andra trummor och jag hörde mig själv säga ’’Däääär’’. Mina fingrar testtrummade skinnet och hela min kropp sköljdes av lättnad och värme. Som en sång av energi genom hela mitt system.
När jag trummar med henne försvinner allt brus. Hon tar mig med på en resa i inre och yttre landskap. Hon är både min farkost och min kompass. Det enda jag är är den som håller. Och det gör jag i glädje och tacksamhet.
Hanna
